Kärlekens eko – den som sa det, han var det!
Det börjar som en stickande känsla i bröstet. En känsla och en tanke, en frustration som kryper under huden.
”Varför lyssnar han aldrig ordentligt på mig?” ”Varför ska hon alltid göra sig så svårtillgänglig?” ”Varför tar han aldrig ansvar?”
Orden kommer snabbt, nästan som en reflex. Och innan vi vet ordet av har vi placerat vårt obehag hos den andre. Som om det vore en absolut sanning. Men tänk om det vi ser hos andra egentligen är ett eko av något vi ännu inte upptäckt hos oss själva?
När kärlekens eko skaver
Tänk dig att du sitter mitt emot din partner. Ni har haft en diskussion, kanske om något litet – vem som glömde köpa mjölk, vem som alltid tar initiativ i relationen, vem som ger och vem som tar.
Orden landar inte som de ska. Något i den andres röst får dig att spänna käkarna. Det känns orättvist, du känner dig missförstådd. Och så kommer det – irritationen, anklagelsen, distansen.
Men tänk om det som skaver egentligen är ett eko? Om det du anklagar den andra för är något du innerst inne själv brottas med – men från en annan vinkel? Den du kallar självupptagen kanske bara är ett eko av din egen längtan efter att få ta mer plats. Men du har lärt dig att hålla tillbaka, att anpassa dig och vara den som lyssnar. Varje gång den andre gör det du själv inte tillåter dig att göra, vibrerar ekot inom dig. Som en tyst protest mot det du förnekar hos dig själv. Och tänk om ni båda gör precis likadant!
Den du kallar kontrollerande kanske bär på samma rädsla som du – rädslan att tappa fotfästet. Den du kallar känslokall kanske i själva verket är lika rädd för närhet som du, fast uttrycker det på ett annat sätt.
Att stanna kvar i ekot
Om vi ser relationer som en väg till högre medvetenhet är varje konflikt en inbjudan att vakna. Inte för att rättfärdiga eller förminska det som sker mellan oss – utan för att lyssna djupare.
Vad händer om du, i nästa konflikt, inte genast riktar blicken utåt utan istället låter den vändas inåt? Om du inte reagerar direkt, utan stannar kvar i ekot och frågar:
”Vad är det jag egentligen hör?” ”Vad inom mig är det som berörs av detta?”
Om du lyssnar riktigt noga – inte bara på den andra, utan även på dig själv – kanske du hör en röst som viskar:
”Det här handlar inte om honom. Det här handlar om mig.”
Det är en mjuk, men radikal insikt.
För den som sa det – han var det. Men den som hörde ekot – han blev fri.
